Japp då är det inte långt kvar till den stora operationen, i morgon ska jag till Danderyd för att träffa avdelningen, sjuksköterskorna, narkos läkaren och ta massa prover. Börjar kännas i kroppen, att man nog är lite nervös, vet att man inte ska behöva vara det. Läkarna vet vad dom gör men det man är rädd för är nog den smärta man kan ha, hur det kommer att läka, hur det kommer att se ut.
Men det är för något bra, att förhoppnings vis slippa alla dessa operationer, kunna leva ett underbart liv med min älskling utan smärtor.

Jag är så glad att jag har er mina vänner, era fina ord, omtankar och uppmuntran, de har hjälpt mig igenom den här skiten. Ni är mina ?? Älskar er!!!!

Brukar känna mig ganska bra efter mina operationer i några veckor innan det är dax igen. Men så har det inte varit denna gång.

Som jag berättat innan så lever jag med min en sjukdom som heter Morbus Crohn. Fick diagnosen när jag gick 7:an. En sjukdom som sitter på insidan i slemhinnerna. Sjukdommen kan sitta från äntarmen till mumsvalget.
Jag har en crohn som tyvärr inte vill som jag eller läkarna, har provat dom flesta läkemedel, brukar fungera ganska bra i början men det är som min kropp blir immun mot medicinen efter ett tag så då får dom byta. Har nu haft ett biologiskt läkemedel som heter Humira, det tas som diabetes sprutor. Det har fungerat ganska bra men man var tvungen att ta bort det nu innan stora operationen, så nu får jag flagyl och stödmedicin kortison.

Har genomgått ett antal operationer genom åren, så i daxläget har jag bara tunntarmen kvar och en dålig ändtarm som kommer att ryka snart.
Har vant mig vid taken, va gör man för att inte få må bra?

Har förut haft ganska svårt att erkänna för mig själv att jag har sjukdomen och kommer att leva med den vid min sida hela mitt liv.
Det är en sjukdom som går att dölja ganska bra, då den inte syns utan och bara innefrån.
Den går att dölja bakom ett leende, smink och kläder. Gjorde det i många år, pratade inte om den, levde i förnekelse med mig själv.
Men man orkar inte att leva ett sådant liv, man måste lära sig att leva med sin sjukdom som en vän. För det är en sjukdom som man måste leva med i hela sitt liv tyvärr!

Efter operationen i torsdag har jag mått pyton, har svårt att ta det lungt som man ska men det har inte gått att göra annat, ont i kroppen svunnen och feber, försökt att hålla igång så varet i såret ska kunna rinna ut, de kommer ut men det blir inte bra. Så idag får väl jag ta och kontakta min kirurg på Danderyd. Man drar sig, man vill inte, man vill bara bli frisk så där snabbt!

Är inge bra kombination fick jag känna på i går. Jag opererades i torsdag, skulle va varit där kl 13 men vet inte vad dom sysslade med,
Fick åka upp på avd. 65 och vänta då dagoperationen stängde, huvudet sprängde då jag inte ätit något och så fick dom inte till ett dropp. Som tur var så var det en skicklig sjuksköterska som fick till en nål i armen så jag fick ett dropp. Man kände på en gång att huvudvärken släppte. Jag kom ner till operationen runt 18. Allt gick bra tror jag, läkaren har i te ringt än som han skulle ha gjort i fredags.

Vi skrev papperna klara till vår lägenhet i fredags, så kul att änklingen ska starta upp ett liv med mitt hjärta igen. De blev lite mätning av lägenheten i fredags + att visa den för mamma som i te sett den än.
Avslutade fredagen med en middag tillsammans med mina föräldrar och Mange <3
Lördagen så skulle bli dagen att åka runt att införskaffa nya möbler, vi startade på Ikea, Mio och Chilli. Vi hittade nästan allt vi ville ha. Me. Jag börjar känna hur febern kommer krypande, ont j kroppen, fick näsblod på Mio. På vägen hem känner jag bara hur mycket var som ur mitt operations sår. Trycket släpptes, så det kanske var bra att hålla igång. Men var helt sänkt efter det, skulle till svärmor och fira henne men fick stanna hemma och sova. Natten till idag var inte rolig, ont i hela kroppen, i såret och har svettas som ett gnu. Idag blir det att ta det lite lugnt. Försöka hitta orken. Tack mina fina vänner för alla fina meddelande jag får, det värmer i hjärtat när det känns tungt.

En utav vår nya lampa :)


Önskar alla en skön söndag!

Man har börjat känna av hösten i kroppen. Älskar hösten och dess färger men tyvärr så kommer min ledvärk med på köpet.
Man skulle bo halvårsvis i ett varmt land och tillbringa svensk sommar :)

Nu är det bara 2 dagar kvar till den lilla operationen, där dom ska skapa bort dålig vävnad och planera för den stora, men man sövs som alltid.

Måste bara berätta vilken sessa jag har som på tre spår blivit viltspårschampion :) min fina Elvira levererar igen :)

Och sist så väntar vi bara på ett datum som vi kan flytta till nya lyan, oj va man längtar. Ska bli så mysigt att starta ett liv tillsammans med Mange igen :)
Önskar alla fina en underbar höstdag!!! Ta hand om varandra <3

Vi är ett gäng som åker på tävlingar tillsammans, vi skrattar, hjälper varandra, vi gläds åt varandras framgångar och peppar varandra vi undergångar. Vi ger både posetiv kritik och negativ kritik men vi gör det för vi tycker om varandra! Vi tänker olika och det får man, vi lyssnar på varandra!
Fick ett underbart samtal från grannlandet där dom berömde vårat sammarbete med varandra! Dom hade aldrig sett det, för oss är det självklart, jag hoppas vi kan sprida glädje till några och hjälpas åt, vi vill alla åt samma håll, vissa avlar, vissa tävlar och vissa är åskådare, men en sak har vi tillsammans ett skratt, en applåd. Så låt vår glädje spridas mer och tillsammans <3
Som min mormor alltid sa: tillsammans är vi starka <3

Fick denna underbara Kina hund av fasters älskling <3

Var ett tag sedan jag bloggade, i mitt liv har det hänt mycket.
Men mest väldigt positiva saker.
Sedan Mange har kommit hem så har vi letat boende, dax att hitta ett eget hem igen för oss två, vi har budat på rätt många men som alltid drar lägenheterna eller hus iväg. Men till slut vann vi en lägenhet som båda bara älskar ?????? Så nu blir det att åka runt att hitta nya möbler, så som ny säng, soffa, matbord, mattor, inredning till en garderob. Ska bli så himla skoj :)
Men till de tråkiga, nu närmar det sig för operation nästa vecka och i nov blir den stora operationen. Man undrar hur länge en kropp orkar vara med? Hur många sövningen den orkar. Har inte känt dom tankarna förut, har bara tänkt jaja dom vet vad dom gör. Klart dom vet va dom gör, men tänk om min kropp inte längre vill vara med om det dom gör?
Nä jag får ta och koncentrera mig på de positiva, Mange och vår nya lägenhet ??

Önskar alla en helt underbar dag och var rädda om er, för nu betyder allt för mig!

Fick en present av faster älskling Linus, hur söt är inte denna lilla kinesiska hunden ??????Tack fina Linus